Seniorbloggen

I tisdags (20/11) var det dags för gruppen ”Vi går på museum” att samlas på Moderna Museet och titta på två aktuella utställningar; Wolfgang Tillmans och Picasso vs Duchamp.

Konsthistorikern Göran Ståhle guidade oss som vanligt genom utställningarna och vi började med Tillmans fotografier.

Wolfgang Tillmans, (f 1968), betraktas som en av de ledande fotograferna i sin generation. I sitt konstnärskap arbetar han kontinuerligt med fotografins begränsningar och möjligheter. Utställningen är hans första i Sverige och presenterar närmare tjugo år av bildskapande.

Efter Tillmans var det dags för Picasso/Duchamp. I utställningen ”He was wrong” ställer Moderna Museet för första gången giganterna Pablo Picasso och Marcel Duchamp mot varandra. De ses ofta som 1900-talets mest inflytelserika konstnärer – Picasso, målaren med magiska händer som kom att personifiera en modernistisk målare – Duchamp, den kylige ironikern och schackgeniet som ifrågasatte måleriet och förvandlade konsten till en labyrint av intellektuella lekar.

Pablo Picasso (1881-1973) är en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer. Han föddes i Malaga i Spanien, men kom att verka i Frankrike, där han blev sin tids mest välrenommerade konstnär. Picassos rika produktion av bland annat måleri, skulptur, teckningar, grafik och keramik visar upp en rad olika stilinfluenser. Tillsammans med konstnärskollegan Georges Braque (1882-1963) utvecklade Picasso kubismen under 1900-talets första årtionde, vilken kom att bli början till modernismen.

Marcel Duchamp (1887-1968) har kommit att ses som konstnärernas konstnär under 1900-talet, genom sina subversiva idéer och handlingar. Han föddes i Frankrike, men flyttade till Amerika, där han blev amerikansk medborgare 1955. Med sina ”ready-mades” förändrade Duchamp synen på vad som är ett konstverk och hur något benämns som konst. Kan ett cykelhjul, en urinoar och en flasktorkare vara både konst och vad orden utsäger om föremålens funktion? Duchamp svarade – JA.

Bilder från utställningen finns i Bildgalleriet.

Visningen av Hallwylska
Museet på Hamngatan 2012-10-24 samlade 24 personer.

Vi möttes redan i porten
till museet av vår fantastiska guide Eva iförd tidstypisk klädsel, ty i det
Hallwylska palatset har tiden stått stilla sedan grevinnan von Hallwyl avled
1930.

Efter att vi fått hänga av
oss ytterkläder och i låsbara skåp ställa ifrån oss väskor, samlades vi i
palatsets kök där Eva gav oss en introduktion till palatsets historia.

Palatset byggdes på
beställning av greveparet Wilhelmina och Walther von Hallwyl efter ritningar av
en av tidens mest kända arkitekter,
Isak Gustaf Clason. Bygget tog fem år och greveparet von Hallwyl flyttade in
1898.

Grevinnan som var enda
barnet till, Sveriges på den tiden rikaste man, Wilhelm Kempe var samlare av
allt möjligt. Allt katalogiserades och det var redan då palatset byggdes
grevinnans avsikt att det skulle bli museum efter hennes död.

Det var grevinnan som
hade pengarna även om hon var satt under förmydare i och med att hon var gift.
Greven kom från Schweiz men bidrog inte med pengar, men med adligheten.

Efter genomgången av
historien gick vi ut till garaget och tittade på den fantastiska bilen som var
en Daimler-Benz kombinerad med en täckt kaross från en Fiat.

Vi tog sedan en snabb
runda genom paradvåningen där det för närvarande pågår en tillfällig
utställning av scenkläder från inspelningen av Downton Abby.

Därefter fortsatte vi
upp till den privata delen av palatset. Här finns sovrum, damrum och herrum.

Det mest fantastiska
rummet var dock ett även med dagens mått mätt modernt bad- och duschrum i
marmor.

Vidare besåg vi den
stora samlingen av kinesiskt porslin innan vi gick upp till vinden för att
titta på konstsamlingen och kägelbanan.

Hela tiden fick vi
massor med intressant information från vår guide Eva som på ett lättsamt och
humoristiskt sätt berättade om hur det livet hade tett sig i det Hallwylska
palatset genom åren.

Som avslutning återvände

vi till paradvåningen som vi på egen hand i lugn och ro kunde beskåda.

Hallwylska palatset har
också dramatiserade visningar då man med hjälp av skådespelare gestaltar livet
i palatset.

Vi var dock mer än nöjda
med den guidning vi fick denna dag.

Bilder finns i Bildgalleriet

I tisdags samlades gruppen ”Vi går på museum” för att titta på utställningen ”Stolthet och fördom” på Nationalmuseum. Den handlar om villkor och möjligheter för kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige 1750–1860. Från att ha varit beroende av mäns välvilja för att nå framgång går kvinnorna sakta men säkert mot en alltmer professionell yrkesroll.

En av de konstnärer man får se i utställningen är Marie Suzanne Giroust. För de flesta känd som Damen med slöjan, avporträtterad av maken och akademiledamoten Alexander Roslin. Hon valdes in i den franska konstakademien tack vare sin skicklighet, men makens position var säkert avgörande. Marie Suzanne Giroust dog ung och i dag är endast 19 målningar kända. I utställningen visas sex av dem.

I utställningen möter man också såväl akademiledamöter som amatörer, men även skickliga entreprenörer. Totalt visas 250 målningar, teckningar och broderier. Bland verken finns bl　a Marie Suzanne Giroust, Anne Vallayer-Coster, Élisabeth Louise Vigée-Lebrun, Adélaïde Labille-Guiard, Marie Thérèse Reboul, Antoinette Cécile Hortense Haudebourt-Lescot, Marguerite Gérard. Bland de svenska konstnärinnorna märks Ulrica Fredrica Pasch, Maria Röhl, Sophie Adlersparre och Amalia Lindegren.

Tyvärr blev det inte så många bilder då det var förbjudet att fotografera.

I tisdags (16/10) var det åter dags för ”Vi går på musuem”-gruppen att träffas. Den här gången styrde vi stegen till Liljevalchs och utställningen om Strindberg.

Vi lotsades av konsthistorikern Göran Ståhle in i tolv dramatiserade rum med stämningar och teman från Strindbergs värld och verk. Som besökare omges man från golv till tak av ljus och musik, måleri, foton, skisser, manuskript, vetenskapliga experiment, brev och mycket annat. Varje rum har ett tema: Mörkrummet, Rättegångsrummet, Mäster Ensams rum, Röda rummet, Barnkammaren, Kryptallens rum, Den gråtande gossens rum, De små och gnetiga bokstävernas rum, Inbillningarnas rum och Stora grusharpans rum.

Johan August Strindberg, född 22 januari 1849 i Stockholm, död 14 maj 1912 i Stockholm. Han var författare, dramatiker och bildkonstnär (målare) och räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla författare. Internationellt är han främst känd som dramatiker. Under fyra decennier var Strindberg en dominerande gestalt i det litterära Sverige. Han var ständigt omdiskuterad och ofta involverad i personliga konflikter. Hans verk innehåller ett flertal romaner, noveller och dramer som räknas som klassiker inom svensk litteratur.

Strindberg var mycket produktiv och banbrytande inom flera genrer. Allmänt betraktas han som en nydanare av det svenska språket.

Bilder finns i Bildgalleriet

Forskare vid
University of Western Australia har följt 5000 män i åldern 69 till 87 år under
åtta års tid, och kan nu konstatera att datoranvändare löper upp till 40
procent mindre risk att bli dementa än icke-datoranvändare.

Resultatet gäller enligt forskarna oavsett utbildning, hälsa, social situation
eller om personen är deprimerad eller ej. Efter att ha undersökt den kognitiva
förmågan uppmanar nu forskarna äldre att använda datorn oftare, men höjer
samtidigt ett varningens finger för att bli sittandes för länge.

Tantolunden och Högalidskyrkan

Höstens femte och sista stadsvandring gick i Tantolunden. Området avgränsas av järnvägen i syd, Ringvägen i öst, Drakenbergsområdet i nord och av Årstaviken i sydväst. Tantolunden är en av de största parkområdena i Stockholms innerstad och skapades av Stockholms första stadsträdgårdsmästare Alfred Medin. 1885 anslogs medel att påbörja arbetet i det bergiga området väster om Ringvägen. Anläggningsarbetena fortsatte fram till 1899, då ansåg man att parken var färdig. 1906 anordnades en lekplats, Drakenbergsparken, i parkens västra del. Hela området har fått sitt namn efter en stor egendom, Tanto, som funnits här.

I sluttningen ner mot Årstaviken låg en gång en omtyckt friluftsteater. Här spelades teater fram till 1961, bl a ”Söderkåkar”.
Under Årstabroarna ligger Molitors malmgård, uppförd i början av 1700-talet. Längst ut i öster intill järnvägen, nära Ringvägen, ligger Tantogården och Ekermanska malmgården, vars äldsta del är från slutet av 1600-talet
Den sydvästra sluttningen ner mot Årstaviken bebyggdes på 1920-talet med kolonistugor, totalt 111 stugor. Placeringen i södersluttningen mer mot Årstaviken lovade goda odlingsresultat. Den branta terrängen krävde dock att man anlade stödmurar och byggde terrasser.
Högalidskyrkan byggdes 1916-1923 efter ritningar av arkitekten Ivar Tengbom. Stilen är nationalromantisk med förebilder i medeltida kyrkoarkitektur. Kyrkobyggnaden består av ett långhus och två höga åttakantiga torn. På det ena tornet sitter en kyrktupp som 1995 vann pris i tävlingen ”Årets Kyrktupp”. Gunnar Torhamn (1894-1965) är konstnären bakom det stora krucifixet samt freskerna i dopkapellet och målningarna på predikstolen och orgelläktaren, båda utförda enligt Ivar Tengboms ritningar. Altarskåpet i medeltida byzantinsk stil är skapat av konstnären Erik Jerke (1898-1947). De äldsta inventarierna är dopfunten av sandsten från 1500-talet och de stora sjuarmade ljusstakarna från 1700-talet.

Bilder finns i Bildgalleriet.

Höstens fjärde stadsvandring gick i Högalids församling där vi tittade på bl a malmgårdarna Heleneborg och Kristinehov samt Borgerskapets Enkehus och Gubbhus.

Malmgården Heleneborg har anor sedan 1669 då tomten inköptes av Jonas Österling, hovkamrer och chef för Tobakskompaniet. Stockholms Stad sålde tomten till ett mycket lågt pris då man ansåg den värdelöst för bostadsbebyggelse.

Tobakskompaniets fabrikslokaler förstördes i en brand 1672. Då föreslog Österling att man skulle använda hans stora nyinköpta tomt för att där anlägga ett nytt tobaksspinneri. För hela detta projekt med malmgård, spinneri och tobaksnederlag anlitades arkitekt Johan Tobias Albinus. 1701 brann malmgården ner. 1721 köptes den av riksrådet greve Magnus Julius De la Gardie. Han rustade upp de brända husen och byggde till på egendomen, som nu börjar kallas ”Österlingska tomten”. Han nyanlade också trädgården med en stor mängd fruktträd. År 1739 såldes egendomen vidare till Olof Forsberg, som med sin kompanjon Olof Aspegren startade ett pipbruk, på tomten. Kritpiporna gjordes av importerad vit holländsk lera och var inte särskilt hållbara. Produktionen var därför mycket stor – som mest en miljon per år. Produktionen av kritpipor pågick till 1766.

Många ägare har passerat revy. En av dem var grosshandlare W N Burmester, som köpte gården år 1861, mest känd p g a sin hyresgäst, fabrikören Immanuel Nobel. Här utförde sonen Alfred Nobel många av de experiment som ledde fram till upptäckten av dynamiten. På kvällen den 3 september 1864 kunde man i Posttidningen läsa: ”dånet av en fruktansvärd explosion och en tjock gul rök steg upp från trakten av Pålsundet”. Det var Nobels laboratorium som flugit i luften och skadorna var ansenliga. Fem människor dödades, däribland Alfreds bror Oskar Emil Nobel. Experimenten gick dock vidare, nu på en pråm på Mälaren. 1865 flyttar han in i nya byggnader vid Vinterviken.

Kristinehovs Malmgård byggdes 1790 av grosshandlaren Georg Fredrik Diedrichson efter ritningar av slottsmurmästaren Petrus Serén. Från början var det tänkt som en stor herrgårdsanläggning med en huvudbyggnad i två våningar och två flygelbyggnader i en våning. Kristinehov användes som sommarnöje av herrskapet Diedrichson. Då Diedrichson var barnlös testamenterade han gården till Borgerskapets Gubbhus. Malmgården blev en social inrättning ”för ålderstegne borgersmän”. Stockholms stad köpte in bit för bit av ägorna och övertog malmgården helt 1927 som då fungerade som bostäder. Sedan 1 april 2009 drivs gården av Kristinehovs Malmgård Ekonomisk Förening, i avsikt att fortsätta, förvalta, driva och utveckla verksamheten vid Kristinehovs malmgård och förädla dess unika 1700-talskaraktär.

Bilder finns i Bildgalleriet.

Gruppen ”Vi går på museum” besökte i tisdags (25/9) Nationalmuseum där utställningen Slow Art visas just nu.

Slow Art är en rörelse inom konst och konsthantverk där teknik, material och arbetsprocess har getts en särskild betydelse. Vi fick se ett 30-tal föremål i silver, textil, glas och keramik; alla unika och omsorgsfullt gjorda.

Alla föremål som visas har utförts i långsamma och ofta omständliga arbetsprocesser. Flera av konstnärerna har utvecklat helt egna tekniker för att nå de specifika uttryck de sökt, andra har valt att arbeta på samma sätt som hantverkare har gjort i flera sekler före dem. Hantverksprocessen i sig tillför värden som ett maskintillverkat föremål saknar. Här handlar det om att göra saker väl istället för snabbt, att värdera kvalitet istället för kvantitet.

Konsthistorikern Göran Ståhle guidade oss genom de vackra föremålen.

Bilder finns i Bildgalleriet.