Seniorbloggen

I
tisdags var det dags för våren näst sista stadsvandring.
Tillsammans med vår guide Ingegärd Sunesson samlades vi i Björns
Trädgård, som är en
liten park vid Götgatan nära Medborgarplartsen. Här ligger
resterna av Björns
malmgård med anor från
1600-talet. Björns Trädgård påminner än idag om
mönsterträdgården som fanns här en gång. Intill trädgården
ligger Stockholms moské, även kallad Zayeds moské,
invigd år 2000. Moskén var
tidigare en kraftstation. Den kulturminnesmärkta byggnaden är
ritad av Ferdinand Boberg och stod färdig 1903 och var redan i sin
ursprungliga version påverkad av morisk-islamisk arkitektur.

Vandringen
fortsatte till Sankt
Eriks katolska domkyrka
på Folkungagatan. Kyrkan uppfördes 1892 och är ritad av arkitekt
Axel Gillberg i nyromansk rundbågestil med nybyzantinska inslag.
Kyrkan utvidgades 1983 efter arkitekt Hans Westmans ritningar. Samma
år invigdes även ett klockspel. Öster om kyrkan finns resterna av
Paulis malmgård
från slutet av1600-talet, där man idag har expedition,
prästboställe och skola.

Efter
kyrkobesöken tog vi oss vidare till Medborgarplatsen där vi tog oss
en titt på Lillienhoffska
palatset från
1600-talet. Vandringen fortsatte till Fatbursparken,
som ligger mellan Stockholms Södra och Medborgarplatsen. Fram till
1800-talet fanns här den lilla sjön Fatburen, ”skafferi” för
det kungliga hovet. Många industrier låg utmed stränderna och
vattnet i sjön förorenades så svårt att man till slut fyllde igen
sjön. Därefter låg Södra Stations godsbangård på platsen tills
stationen på 1980-talet grävdes ned och parken anlades och ett
bostadsområde började växa fram. Den mest kända byggnaden vid
parken är Bofills båge,
ritad av den katalanske arkitekten Ricardo Bofill och uppfört
1991-92. Söder Torn, eller Haglunds Pinne, är en
annan välkänd byggnad vid parken. Ritades ursprungligen av den
danske arkitekten Henning Larsen, som dock hoppade av projektet i
protest då han ansåg att det kompromissades för mycket. Bygget
stod klart 1997. I parken finns
också många sevärda skulpturer, inte minst den stora fontänen
mitt i parken.

Bredvid
parken ligger också Tegelhuset,
uppfört 1859 som Banmästarboställe, den enda bevarade byggnaden
från västra stambanans tid. Härifrån tog vi oss upp för Johan
Helmich Romans Trappa (1694-1758), kompositör och ofta kallad ”den
svenska musikens fader”.
Vandringen avslutades vid Nürnbergs Bryggeri på
Björngårdsgatan/Högbergsgatan. Bryggeriet upphörde 1916.

Bilder finns i
bildgalleriet.

I
tisdags (23/4) var det åter dags för Vi går på museum-gruppen att
samlas. Den här gången på Moderna Museet för att titta på
utställningen om Hilma
af Klint (1862–1944). Hon
var
en radikal banbrytare för en konst som vände sig bort från den
synliga verkligheten. Redan 1906 utvecklade hon ett abstrakt
bildspråk, flera år före Kandinsky, Mondrian och Malevitj, som
betraktas som föregångare till den abstrakta konsten på
1900-talet.

Hilma af Klint
påbörjade sin konstnärliga utbildning vid Tekniska skolan i
Stockholm (nuvarande Konstfack) och hon tog även lektioner i
porträttmåleri. Mellan 1882 och 1887 var hon elev vid
Konstakademien. Efter studierna och fram till 1908 hade hon en ateljé
vid Kungsträdgården. Hon målade och ställde
ut porträtt och landskap i naturalistisk stil.

Hon hade ett stort
intresset för att det finns en andlig dimension i tillvaron och hon
ville synliggöra sammanhang som ligger bortom det som ögat kan se.
Hon var av den uppfattningen att hon, när hon målade, stod i
förbindelse med ett högre medvetande, som talade och förde fram
budskap genom henne. I likhet med många av sina samtida var hon
påverkad av andliga strömningar, i synnerhet av spiritismen,
teosofin och senare även antroposofin. Genom sitt måleri ville hon
förstå och förmedla den mänskliga existensens olika dimensioner.

I Hilma af Klints testamente står att de abstrakta verken
inte fick göras tillgängliga för allmänheten förrän tidigast
tjugo år efter hennes död. Hon var övertygad om att man först då
skulle komma att inse deras betydelse. För hundra år sedan målade
Hilma af Klint bilder för framtiden. 1986 kom den första
uställningen i Los Angeles med hennes verk. Idag visas de över hela
världen.

Konsthistorikern Göran
Ståhle guidade oss genom utställningen.

Bilder finns i
Bildgalleriet.

Vårens
andra stadsvandring gick av stapeln i tisdags (23/4). Vi samlades vid
Slussen där vi tillsammans med vår guide Ingegärd Sunesson tog
3:ans buss till Skånegatan och sedan trapporna upp till Vita Bergen,
som är en kuperad park i östra delen av Södermalm. Namnet Vita
Bergen är från 1819 och kommer troligen från berggrundens ljusa
färg av det förut kala berget. Bergets äldsta kända namn är
Kråkberget (1668). Parken har två toppar, på den nordvästra
och högsta punkten (46 m ö h) ligger Sofia kyrka, på den sydöstra
en musikpaviljong. Stora delar av området är kulturreservat sedan
1956.

Kyrkan, i romansk
stil, ritades av arkitekten Gustaf Hermansson (1864-1931).
1906 invigdes kyrkan av Oscar II. Glasmålningarna är utförda av
Olle Hjortzberg (1872-1959). Den stora kormålningen är
skapad av Hilding Linnqvist (1891-1984). Åren 1948 till 1951
restaurerades kyrkans interiör under ledning av arkitekten Lars
Israel Wahlman (1870-1952). I samband med det försvann Olle
Hjortzbergs ”mindre värdiga” väggmålningar, endast i
sakristian finns hans väggmålningar kvar. En omfattande renovering
av kyrkan gjordes 2012.

I slutet av 1800-talet var Vita Bergen
ett av Stockholms fattigaste områden, vilket skildrats av bl a
August Strindberg (1849-1912) och Per-Anders Fogelström
(1917-1998). Många arbetarbostäder finns fortfarande kvar, idag
upprustade och moderniserade av ägaren AB Stadsholmen.

I
parkens södra del ligger en handelsträdgård anlagd av
trädgårdsmästaren Christian Horleman på 1670-talet. Han
planterade 286 fruktträd och byggde växthus för exotiska frukter.
1687 övertogs egendomen av kryddkrämaren Scipio Meijtens och
han lät bygga ”Långa längan” vid Mejtens gränd. År 1700
köptes egendomen av Werner Groens och han lät bygga
huvudbyggnaden som står där än idag. 1791 fick huset sitt
nuvarande utseende. Efter flera andra ägare togs huset över av Elsa
Borg (1826-1909) år 1879. Hon var pedagog och socialarbetare och
förvandlade malmgården till ett skyddshem för flickor. Gården var
i missionens tjänst till 1928.

Vandringen gick vidare genom
Barnängens-området, ett före detta fabriksområde. Namnet
Barnängen är en förenkling av Barnstugeängen och kommer från det
barnhem som Danvikens Hospital anlade på ängen invid Hammarby Sjö
i slutet av 1500-talet. I slutet av 1600-talet byggde handelsmannen
Jacob Gavelius en klädesfabrik här.

Vandringen
avslutades vid Färgargårdstorget. Här ligger Färgargården, som
är två gamla bostadshus byggda 1765. Torget har fått sitt namn
efter det färgeri, som från 1600-talet fanns i trakten.

Bilder
finns i Bildgalleriet.

I
tisdags (16/4) var det äntligen dags för vårens första
stadsvandring. Vi samlades tillsammans med vår guide Ingegärd
Sunesson framför Stadsmuseet vid Slussen. Byggnaden började
uppföras 1663 och ritades av dåvarande stadsarkitekten i Stockholm
Nicodemus Tessin d ä. 1680 förstördes huset i en brand. Under
Tessin d y:s ledning renoverades huset och fick ett nytt
utseende. Byggnaden kallades Södra Stadshuset och inrymde även
Södra Kämnarsrätten samt ett stadshäkte. Sedan 1937 håller
Stockholms Stadsmuseum till här.

Vandringen
gick sedan uppför Peter Myndes Backe. Innan vi svängde uppför
Urvädersgränd stannade vi till vid Ebba Brahes palats (uppfört i
slutet av 1640-talet) på Götgatan. Idag håller holländska
ambassaden till i fastigheten. Vid Mosebacke Torg tittade vi på
Södra Teatern, vattentornet och skulpturen i den lilla parken mitt
på torget. Mosebacke har sedan 1700-talet varit ett ”nöjescentrum”
med utskänkning med konserter, karuseller, kägelbanor m m. Den
nuvarande teatern ritades av Johan Fredrik Åbom och invigdes 1859.

1945
restes i parken fontänskulpturen ”Systrarna” skapad av
konstnären Nils Sjögren. Gjutjärnsräcket runt parken är
formgivet av konstnären Bengt Inge Lundkvist. Vattentornet i tegel
är 32 meter högt och ritat av Ferdinand Boberg 1896.

Vi
fortsatte över Mosebacke-terrassen mot Fiskargatan, Svartensgatan,
Högbergsgatan och Katarina Kyrka, som är en barockkyrka uppförd år
1656-95 efter arkitekten Jean de la Vallées ritningar. Den 1 maj
1723 förstördes kyrkan i en brand. Arkitekt Göran Josuae
Adelcrantz fick i uppgift att återuppbygga kyrkan, och kyrkan fick
nu det åttkantiga tornet. Natten till den 17 maj 1990 brann Katarina
kyrka för andra gången. 1995 återinvigdes kyrkan.

Vandringen
avslutades med en titt på Katarina Norra skola, uppförd 1895, och
Katarina brandstation, Stockholms äldsta. Den ligger i byggnaden
Sifvertska kasernen från 1783 och invigdes den 1 juli 1876, då en
av Stockholms två huvudstationer. Den andra var Johannes
brandstation på Norrmalm.

Bilder
finns i bildgalleriet.

I
tisdags (9/4) samlades Vi går på museum-gruppen på Waldemarsudde
för att se utställningen ”Vi hade fel” med
modefotografier från 1967 av Carl Johan De Geer (f 1938). 1967
besökte Carl Johan De Geer tillsammans med Rebecka Tarschys, Gunila
Axén och Marie-Louise Ekman några av Paris främsta modehus. De
skulle i reportageform skildra en företeelse på utdöende: den
exklusiva högborgerliga haute couturen. Utställning visar ett
30-tal av aldrig tidigare visade fotografier som togs under en vecka
i Paris.

I
Paris besökte kvartetten det ena fashionabla modehuset efter det
andra: Pierre Cardin, Nina Ricci, Christian Dior, Yves Saint Laurent.
De tog med sig de exklusiva plaggen ut på gatorna och fotograferade.
Idag kan Carl Johan De Geer erkänna att bilderna visar begåvat
formgivna kreationer där en enastående hantverksskicklighet ligger
bakom. Men 1967 var plaggen för honom endast löjeväckande och
något representativt för det borgerliga, dåtidens värsta
skällsord.

Idén som genomsyrade gruppen i Paris blev med
tiden motbevisad. De gamla modehusen finns kvar än i dag och visar
därmed att den revolutionära kvartetten i Paris hade fel.

För
att ge ytterligare en dimension till Carl Johan De Geers
fotoutställning visas i rummet intill ett antal klädesplagg från
samma årtionde. Plaggen som visas är allt från äkta haute couture
från bland annat modehusen Givenchy, Dior och Chanel till det
svenska konfektionsmodet med formgivare som Katja of Sweden, Sighsten
Herrgård och Gunila Axén.

Visningen
avslutades med en titt på utställningen ”Mode
på prinsens tid”. På
tema mode och identitet fick vi se ett antal målningar från
1880-1930 ur Waldemarsuddes samling. Utställningen gör nedslag i
klädedräktens historia och berättar hur mode, kropp och kläder
speglar tidsanda och rådande ideal. Här visas hur klädedräkten
kan signalera ålder, genus, klass och social status. Det
var dyrt att beställa porträtt och målningarna i salarna återger
i de flesta fall personer som har valt sin klädedräkt med stor
omsorg. Kläderna berättar vem du är, men också vem du vill vara.

Konsthistorikern
Göran Ståhle guidade oss genom
utställningarna.

Bilder
finns i Bildgalleriet.

I torsdags (14/3) samlades ett gäng
Skandiaseniorer uppe på Observatoriekullen för att delta i en
guidad visning av Observatoriemuseet. Vår trevliga guide berättade
att byggnaden uppfördes av Kungliga Vetenskapsakademien mellan 1747
och 1753. Nuvarande kupol uppfördes 1877. Arkitekt var Carl
Hårleman. Den drivande kraften var akademiens sekreterare, Pehr
Wilhelm Wargentin, som ibland kallas den svenska
befolkningsstatistikens fader. 1756 började han med
meteorologiska och astronomiska observationer här.

En höjdpunkt i observatoriets
historia är observationen av Venuspassagen den 6 juni 1761.
Observationer ägde rum här fram till 1931, då verksamheten
flyttades till det nybyggda observatoriet i Saltsjöbaden.

Guiden tog oss med på en vandring
genom sju rum: Wargentins arbetsrum, Gamla och nya
meridianrummet, Observationssalen, Klockrummet,
Naturaliekabinettet samt Väderlekskammaren.

I Väderlekskammaren finns
en temperaturslinga som visar medeltemperaturen under årets varmaste
(juli) och kallaste (februari) månad. Wargentin började de
mätningar på observatoriet och som pågår än idag. Tre gånger
dagligen har temperatur och nederbörd mätts på observatoriet sedan
1756. Observatoriet är därför den enda plats i världen där
vädret observerats kontinuerligt i drygt 250 år. Idag är det SMHI
som står för mätningarna, de har även en mätstation utanför
byggnaden.

Det var tyvärr inte tillåtet att
fotografera i museet. Några få bilder finns i Bildgalleriet och de
kommer från museets hemsida och Wikipedia.

/ya

Vårterminens första museibesök inleddes med att vår guide konsthistorikern Göran Ståhle berättade om Nationalmuseum. Byggnaden ritades av den tyske arkitekten Friedrich August Stüler. Det är Sveriges största konstmuseum och samlingarna består av måleri, skulptur, och konst på papper från omkring 1500-talet till 1900-talet, samt av konsthantverks- och designföremål från 1500-talet till nutid. Det totala antalet föremål uppgår till ca 600 000. Museet invigdes 1866, men dess historia går tillbaka ända till 28 juni 1792 då ”Konglig Museum” instiftades. Nationalmuseet är därmed ett av Europas äldsta konstmuseer. Den 3 februari stänger museet för renovering och öppnas först om ca 6 år. Så passa på och gör ett besök nu; flera fina utställningar pågår fortfarande. Under stängningstiden flyttar museet till Konstakademien på Fredsgatan 12.

Efter den inledande historiken var det dags att titta på utställningen Det moderna livet, franskt 1800-tal. Vi fick se verk av Claude Monet, Emile Gallé, Berthe Morisot med flera.

Tiden mellan den franska revolutionen 1789 och det första världskrigets utbrott 1914 var turbulent. Krig och uppror avlöstes av politiska reformer och en framväxande demokrati. Samtidigt förändrade tekniken samhället. Fabriker och järnvägar anlades och många flyttade från landsbygden till städerna. I Paris restes Eiffeltornet 1889 som ett monument över ett nytt Frankrike.

Nya sätt att spegla och tolka samtiden växte fram. Realism, friluftsmåleri och impressionism var uttryck i tiden inom målarkonsten. Fotografin och filmen gjorde sitt intåg i den franska kulturen. Utställningen handlar om alla dessa förändringar. Med verk ur Nationalmuseums samlingar berättas här om det moderna livets födelse i Frankrike under 1800-talet.

Under senare delen av 1800-talet sökte sig många svenska konstnärer till Frankrike. Kontakterna med det franska konstlivet kom att få en avgörande betydelse för en lång rad svenska målare, skulptörer och konsthantverkare. Därför är också de representerade i utställningen.

Vi avslutade med att titta på utställningen Ljus och mörker som visar ett 70-tal målningar av nordiska sekelskifteskonstnärer som Carl Larsson, Anna Boberg, Bertha Wegman, Eugen Jansson och Anders Zorn, men också lampor, ljusstakar och andra föremål med ljusanknytning. Utställningen visar hur konstnärer har arbetat med belysning och mörkläggning, klara färger och gråskalor för att imitera olika slags ljus och för att skapa illusioner av djup och atmosfäriska fenomen.

/ya

Bilder finns i Bildgalleriet.

Helene Schjerfbeck och Lars
Jonsson på Waldemarsudde

Höstterminens
sista museibesök (18/12) blev på Waldemarsudde där vi fick se två mycket fina
utställningar; Helene Schjerfbeck och Lars Jonsson. Passa på och se dessa två
fantastiska konstnärer och deras underbara konst. Utställningarna pågår till
den 24/2 respektive 20/1 2013. Vissa dagar är Lars Jonsson själv på plats i
ateljén högst upp i slottet där han målar på en stor tavla med sträckande
fåglar över hav. Vi blev som vanligt guidade av konsthistorikern Göran Ståhle.

Helene
Schjerfbeck (1862-1946) räknas som en av Nordens främsta och mest
kända konstnärer.

Som konstnärligt underbarn började Helene Schjerfbeck sina konststudier vid
11 års ålder och utförde redan som 17-åring verk av betydelse. Efter flera års
studier i Frankrike och resor i Italien och England slog hon sig ner i
Helsingfors där hon under några år undervisade vid Finska konstföreningens
ritskola. På grund av vacklande hälsa sade hon upp sig och lämnade storstaden
för att istället isolera sig på landsbygden, först i Hyvinge och sedan i
Ekenäs. Hennes konst förfinades alltmer i modernistisk riktning med ett
avskalat och förenklat formspråk.

De sista två åren av sitt liv tillbringade Helene Schjerfbeck på Saltsjöbadens
badhotell utanför Stockholm, där några av hennes mest gripande självporträtt
kom till. Schjerfbeck är kanske mest omtalad för sina uttrycksfulla porträtt.
Intresset för människan är något som utmärker hennes konstnärskap och hennes
människoskildringar lämnar ingen oberörd.

Lars Jonsson (f 1952) är tillbaka på Prins Eugens Waldemarsudde med ca
150 nya studier, skisser och målningar. Tematiken i denna utställning
koncentreras till de platser som haft särskild betydelse för Lars Jonssons
konstnärliga verksamhet. Resan går från södra Gotland till mer avlägsna trakter
som Antarktis och Arktis.

Närvaro och ljus är två centrala nyckelord som präglar Lars Jonssons
konstnärskap. Som fågelmålare bygger han vidare på en stark svensk tradition
med djurmåleri och naturskildring från förra sekelskiftet. Det är
konstnärstraditionen från Bruno Liljefors (1860-1939) som förts vidare in i vår
tid av den självlärde Lars Jonsson, som idag räknas som en av världens främsta
fågelmålare.

Lars Jonsson växte upp i Stockholmsförorten Farsta, där närheten till de
natursköna omgivningarna på ett tidigt stadium väckte hans intresse för djur
och natur. Redan som barn tecknade han flitigt, fåglar inte minst, och vid 20
års ålder fick han i uppdrag av ett förlag att utarbeta en europeisk
fälthandbok, ett projekt som sysselsatte honom under många år och som han själv
beskrivit som sin ”akademi”. Med precision och skarp
iakttagelseförmåga byggde han upp sin kunskapsbank om skilda fågelarter
samtidigt som han förfinade sin akvarellteknik.

Sedan 1976 bor Lars Jonsson på södra Gotland. En plats han blivit trogen och
numera har han även ett eget museum i Vamlingbo. Varje dag beger han sig ner
till stränderna med sin tubkikare, skissblock och akvarellfärger och vissa av
studierna arbetar han sedan vidare på i ateljén där han utför sina
oljemålningar.

Önskar
alla Skandiaseniorer en God Jul och Gott Nytt År!

Bilder
finns i Bildgalleriet.