Seniorbloggen

Förra
tisdagen (10/9) var det åter dags för oss konstälskare att samlas.
Höstens första utställningar att beskåda var ”Pop Konst
Design” och Niki de Saint
Phalle’s ”Flickan,
monstret och gudinnan” på Moderna museet.

Vår
guide, konsthistorikern Göran Ståhle, började med ”Pop Konst
Design”, Pop Art eller popkonst, som idag betraktas som en av
efterkrigstidens mest inflytelserika konstriktningar. De som kom att
kallas popkonstnärer fann motiv i sin vardag, från
kändisfotografier, massmedia, reklam, symboler och logotyper skapade
av formgivare. Popkonstens bildvärld och strategier fungerade i sin
tur som inspirationskällor för formgivare.

Utställningen
omfattar konst- och designobjekt från tidigt 1950-tal till början
av 1970-talet och inkluderar cirka 80 konstverk, och lika många
designföremål, filmer och dokumentära fotografier. Konstverk av
bl a Peter Blake, Judy Chicago, Öyvind Fahlström, Richard
Hamilton, Roy Lichtenstein, Martial Raysse, Ed Ruscha och Andy Warhol
visas tillsammans med designföremål av Charles och Ray Eames,
Alexander Girard, Verner Panton, Carla Scolari, Ettore Sottsass,
Studio 65, Studio DA, Superstudio m fl.

Visningen
avslutades med Niki de Saint
Phalle’s ”Flickan, monstret och gudinnan”. Niki
de Saint Phalle (1930-2002) var en fransk konstnär, bl a
känd i Sverige för sina stora och färgrika figurer med namnet
”Paradiset” utanför Moderna Museet. Med utställningen HON-en
Katedral, 1966, skrev Niki de Saint Phalle för alltid in sig i
Moderna Museets historia. Liggandes på rygg fyllde hennes gigantiska
”Nana” museets hela utställningssal och häpna besökare kunde
vandra runt inuti nanans kropp. Under hela sitt konstnärsliv
återvände Niki de Saint Phalle till de personliga sår och trauman
som en gång gjorde att hon valde konstnärsyrket.

Bilder
finns i Bildgalleriet.

Sista stadsvandringen (den 14/5) för våren gick
via bl a Bondegatan och Klippgatan upp till Erstaområdet. På
vägen dit gjorde vi några stopp för att titta på flera fina
fastigheter; bl a ett hus på Renstiernasgatan 28, byggt 1884,
med enkla arbetarbostäder, s k ”järnspisrum”. Idag ombyggt
till bostadsrätter. På Klippgatan 19 tittade vi på det i folkmun
s k Judehuset, byggt 1911 av mecenaten Sophie Heckscher. Huset
blev sedan grundvalen och navet för det svenskjudiska
sociala engagemanget. Nästa stopp var Bondegatan 74, ett hus som
byggdes som bostadshus för arbetande kvinnor och bekostades av
Stiftelsen B A Danelii donationsfond, inrättad efter grosshandlaren
Bror August Danelius död 1908 då denne efterlämnade över 8,5 Mkr
att förvaltas av Stockholms stad. Avkastningen av fonden skulle
användas till allmännyttiga ändamål. I hörnet
Åsögatan/Erstagatan kunde vi beskåda kvarteret Fyrtornet, ett
antal fastigheter uppförda i början av 1900-talet av Stockholm Stad
för kommunalanställda arbetare.

Vandringen fortsatte upp till det som
idag är Ersta sjukhus. Men omkring 1670 låg här en stor malmgård.
År 1862 överläts Ersta malmgård av dåvarande ägaren
justitierådet Axel Adlercreutz till Diakonisällskapet, som uppförde
nya byggnader på tomten. Av den ursprungliga gården finns bara två
hus kvar som är sammanbyggda med en portal. I den norra byggnaden
finns Diakonimuseet (som vi besökte). När diakoniets cafeteria blev
färdig 1968, uppsattes även den vackra smidesginden som fanns på
annan plats inom den gamla malmgården. Grinden är förmodligen från
1600-talets slut. Vi hann också med en kort titt in i Ersta kyrka,
ritad av arkitekten Per Ulrik Stenhammar och invigd 1872.

Vandringen avslutades på Åsöberget
som sedan 1956 är ett kulturtreservat. Området ägs och förvaltas
av AB Stadsholmen. På berget finns många äldre trähus från
1700-talet. Parkområdet anlades 1929-1934. Härifrån har man fin
utsikt mot Fåfängan, som var en del av Patons malmgård från 1774
och som ligger nedanför Fåfängan. På Åsöberget hittar man också
Hedbergs malmgård från 1711 och Gröna Gården från 1854. Guidade
oss gjorde Ingegärd Sunesson.

Bilder finns i bildgalleriet.

Förra
tisdagen (7/5) var Vi går på musuem-gruppen på Waldemarsudde för
sista gången den här terminen. Där guidade konsthistorikern Göran
Ståhle oss genom utställningen ”Liljefors och naturfotograferna”.

Vi
började med att titta på vackra naturfotografier där temat var att
fotot skulle ha kopplingen till någon av Liljefors’
målningar.

Utställningen
fokuserar främst på Liljefors verk från 1880-, 1890-talet och
sekelskiftet 1900 samt ett antal av hans fotografier som var en
utgångspunkt för hans måleri.

Bruno
Liljefors (1860-1939) betraktas genom sin skarpa naturiakttagelse och
kunskap om djurs beteenden som en av de största djurmålarna genom
tiderna. År 1879 skrevs han in som elev vid Konstakademiens
principskola och fortsatte därefter, år 1882, till Düsseldorf där
han besökte djurmålaren C F Deiker och ägnade sig åt studier
kring djurmåleri. På vägen hem vistades han en tid i målarkolonin
i Grez-sur-Loing i Frankrike.

Åter i Sverige började
Liljefors teckna och måla djur. Han målade först efter
naturalismens principer, med en detaljrikedom och motiven sedda på
nära håll. Han hämtade även inspiration från japansk konst. Hans
målningar visar ofta dramatiska situationer där han skildrar de
vilda djurens vardag. Ingen har som Liljefors skildrat naturens
växlingsrika spel med finstämda valörer och kontraster samtidigt
som han fångat djurens rörelser i deras rätta element.

Bilder
finns i Bildgalleriet.

I
tisdags var det dags för våren näst sista stadsvandring.
Tillsammans med vår guide Ingegärd Sunesson samlades vi i Björns
Trädgård, som är en
liten park vid Götgatan nära Medborgarplartsen. Här ligger
resterna av Björns
malmgård med anor från
1600-talet. Björns Trädgård påminner än idag om
mönsterträdgården som fanns här en gång. Intill trädgården
ligger Stockholms moské, även kallad Zayeds moské,
invigd år 2000. Moskén var
tidigare en kraftstation. Den kulturminnesmärkta byggnaden är
ritad av Ferdinand Boberg och stod färdig 1903 och var redan i sin
ursprungliga version påverkad av morisk-islamisk arkitektur.

Vandringen
fortsatte till Sankt
Eriks katolska domkyrka
på Folkungagatan. Kyrkan uppfördes 1892 och är ritad av arkitekt
Axel Gillberg i nyromansk rundbågestil med nybyzantinska inslag.
Kyrkan utvidgades 1983 efter arkitekt Hans Westmans ritningar. Samma
år invigdes även ett klockspel. Öster om kyrkan finns resterna av
Paulis malmgård
från slutet av1600-talet, där man idag har expedition,
prästboställe och skola.

Efter
kyrkobesöken tog vi oss vidare till Medborgarplatsen där vi tog oss
en titt på Lillienhoffska
palatset från
1600-talet. Vandringen fortsatte till Fatbursparken,
som ligger mellan Stockholms Södra och Medborgarplatsen. Fram till
1800-talet fanns här den lilla sjön Fatburen, ”skafferi” för
det kungliga hovet. Många industrier låg utmed stränderna och
vattnet i sjön förorenades så svårt att man till slut fyllde igen
sjön. Därefter låg Södra Stations godsbangård på platsen tills
stationen på 1980-talet grävdes ned och parken anlades och ett
bostadsområde började växa fram. Den mest kända byggnaden vid
parken är Bofills båge,
ritad av den katalanske arkitekten Ricardo Bofill och uppfört
1991-92. Söder Torn, eller Haglunds Pinne, är en
annan välkänd byggnad vid parken. Ritades ursprungligen av den
danske arkitekten Henning Larsen, som dock hoppade av projektet i
protest då han ansåg att det kompromissades för mycket. Bygget
stod klart 1997. I parken finns
också många sevärda skulpturer, inte minst den stora fontänen
mitt i parken.

Bredvid
parken ligger också Tegelhuset,
uppfört 1859 som Banmästarboställe, den enda bevarade byggnaden
från västra stambanans tid. Härifrån tog vi oss upp för Johan
Helmich Romans Trappa (1694-1758), kompositör och ofta kallad ”den
svenska musikens fader”.
Vandringen avslutades vid Nürnbergs Bryggeri på
Björngårdsgatan/Högbergsgatan. Bryggeriet upphörde 1916.

Bilder finns i
bildgalleriet.

I
tisdags (23/4) var det åter dags för Vi går på museum-gruppen att
samlas. Den här gången på Moderna Museet för att titta på
utställningen om Hilma
af Klint (1862–1944). Hon
var
en radikal banbrytare för en konst som vände sig bort från den
synliga verkligheten. Redan 1906 utvecklade hon ett abstrakt
bildspråk, flera år före Kandinsky, Mondrian och Malevitj, som
betraktas som föregångare till den abstrakta konsten på
1900-talet.

Hilma af Klint
påbörjade sin konstnärliga utbildning vid Tekniska skolan i
Stockholm (nuvarande Konstfack) och hon tog även lektioner i
porträttmåleri. Mellan 1882 och 1887 var hon elev vid
Konstakademien. Efter studierna och fram till 1908 hade hon en ateljé
vid Kungsträdgården. Hon målade och ställde
ut porträtt och landskap i naturalistisk stil.

Hon hade ett stort
intresset för att det finns en andlig dimension i tillvaron och hon
ville synliggöra sammanhang som ligger bortom det som ögat kan se.
Hon var av den uppfattningen att hon, när hon målade, stod i
förbindelse med ett högre medvetande, som talade och förde fram
budskap genom henne. I likhet med många av sina samtida var hon
påverkad av andliga strömningar, i synnerhet av spiritismen,
teosofin och senare även antroposofin. Genom sitt måleri ville hon
förstå och förmedla den mänskliga existensens olika dimensioner.

I Hilma af Klints testamente står att de abstrakta verken
inte fick göras tillgängliga för allmänheten förrän tidigast
tjugo år efter hennes död. Hon var övertygad om att man först då
skulle komma att inse deras betydelse. För hundra år sedan målade
Hilma af Klint bilder för framtiden. 1986 kom den första
uställningen i Los Angeles med hennes verk. Idag visas de över hela
världen.

Konsthistorikern Göran
Ståhle guidade oss genom utställningen.

Bilder finns i
Bildgalleriet.

Vårens
andra stadsvandring gick av stapeln i tisdags (23/4). Vi samlades vid
Slussen där vi tillsammans med vår guide Ingegärd Sunesson tog
3:ans buss till Skånegatan och sedan trapporna upp till Vita Bergen,
som är en kuperad park i östra delen av Södermalm. Namnet Vita
Bergen är från 1819 och kommer troligen från berggrundens ljusa
färg av det förut kala berget. Bergets äldsta kända namn är
Kråkberget (1668). Parken har två toppar, på den nordvästra
och högsta punkten (46 m ö h) ligger Sofia kyrka, på den sydöstra
en musikpaviljong. Stora delar av området är kulturreservat sedan
1956.

Kyrkan, i romansk
stil, ritades av arkitekten Gustaf Hermansson (1864-1931).
1906 invigdes kyrkan av Oscar II. Glasmålningarna är utförda av
Olle Hjortzberg (1872-1959). Den stora kormålningen är
skapad av Hilding Linnqvist (1891-1984). Åren 1948 till 1951
restaurerades kyrkans interiör under ledning av arkitekten Lars
Israel Wahlman (1870-1952). I samband med det försvann Olle
Hjortzbergs ”mindre värdiga” väggmålningar, endast i
sakristian finns hans väggmålningar kvar. En omfattande renovering
av kyrkan gjordes 2012.

I slutet av 1800-talet var Vita Bergen
ett av Stockholms fattigaste områden, vilket skildrats av bl a
August Strindberg (1849-1912) och Per-Anders Fogelström
(1917-1998). Många arbetarbostäder finns fortfarande kvar, idag
upprustade och moderniserade av ägaren AB Stadsholmen.

I
parkens södra del ligger en handelsträdgård anlagd av
trädgårdsmästaren Christian Horleman på 1670-talet. Han
planterade 286 fruktträd och byggde växthus för exotiska frukter.
1687 övertogs egendomen av kryddkrämaren Scipio Meijtens och
han lät bygga ”Långa längan” vid Mejtens gränd. År 1700
köptes egendomen av Werner Groens och han lät bygga
huvudbyggnaden som står där än idag. 1791 fick huset sitt
nuvarande utseende. Efter flera andra ägare togs huset över av Elsa
Borg (1826-1909) år 1879. Hon var pedagog och socialarbetare och
förvandlade malmgården till ett skyddshem för flickor. Gården var
i missionens tjänst till 1928.

Vandringen gick vidare genom
Barnängens-området, ett före detta fabriksområde. Namnet
Barnängen är en förenkling av Barnstugeängen och kommer från det
barnhem som Danvikens Hospital anlade på ängen invid Hammarby Sjö
i slutet av 1500-talet. I slutet av 1600-talet byggde handelsmannen
Jacob Gavelius en klädesfabrik här.

Vandringen
avslutades vid Färgargårdstorget. Här ligger Färgargården, som
är två gamla bostadshus byggda 1765. Torget har fått sitt namn
efter det färgeri, som från 1600-talet fanns i trakten.

Bilder
finns i Bildgalleriet.

I
tisdags (16/4) var det äntligen dags för vårens första
stadsvandring. Vi samlades tillsammans med vår guide Ingegärd
Sunesson framför Stadsmuseet vid Slussen. Byggnaden började
uppföras 1663 och ritades av dåvarande stadsarkitekten i Stockholm
Nicodemus Tessin d ä. 1680 förstördes huset i en brand. Under
Tessin d y:s ledning renoverades huset och fick ett nytt
utseende. Byggnaden kallades Södra Stadshuset och inrymde även
Södra Kämnarsrätten samt ett stadshäkte. Sedan 1937 håller
Stockholms Stadsmuseum till här.

Vandringen
gick sedan uppför Peter Myndes Backe. Innan vi svängde uppför
Urvädersgränd stannade vi till vid Ebba Brahes palats (uppfört i
slutet av 1640-talet) på Götgatan. Idag håller holländska
ambassaden till i fastigheten. Vid Mosebacke Torg tittade vi på
Södra Teatern, vattentornet och skulpturen i den lilla parken mitt
på torget. Mosebacke har sedan 1700-talet varit ett ”nöjescentrum”
med utskänkning med konserter, karuseller, kägelbanor m m. Den
nuvarande teatern ritades av Johan Fredrik Åbom och invigdes 1859.

1945
restes i parken fontänskulpturen ”Systrarna” skapad av
konstnären Nils Sjögren. Gjutjärnsräcket runt parken är
formgivet av konstnären Bengt Inge Lundkvist. Vattentornet i tegel
är 32 meter högt och ritat av Ferdinand Boberg 1896.

Vi
fortsatte över Mosebacke-terrassen mot Fiskargatan, Svartensgatan,
Högbergsgatan och Katarina Kyrka, som är en barockkyrka uppförd år
1656-95 efter arkitekten Jean de la Vallées ritningar. Den 1 maj
1723 förstördes kyrkan i en brand. Arkitekt Göran Josuae
Adelcrantz fick i uppgift att återuppbygga kyrkan, och kyrkan fick
nu det åttkantiga tornet. Natten till den 17 maj 1990 brann Katarina
kyrka för andra gången. 1995 återinvigdes kyrkan.

Vandringen
avslutades med en titt på Katarina Norra skola, uppförd 1895, och
Katarina brandstation, Stockholms äldsta. Den ligger i byggnaden
Sifvertska kasernen från 1783 och invigdes den 1 juli 1876, då en
av Stockholms två huvudstationer. Den andra var Johannes
brandstation på Norrmalm.

Bilder
finns i bildgalleriet.

I
tisdags (9/4) samlades Vi går på museum-gruppen på Waldemarsudde
för att se utställningen ”Vi hade fel” med
modefotografier från 1967 av Carl Johan De Geer (f 1938). 1967
besökte Carl Johan De Geer tillsammans med Rebecka Tarschys, Gunila
Axén och Marie-Louise Ekman några av Paris främsta modehus. De
skulle i reportageform skildra en företeelse på utdöende: den
exklusiva högborgerliga haute couturen. Utställning visar ett
30-tal av aldrig tidigare visade fotografier som togs under en vecka
i Paris.

I
Paris besökte kvartetten det ena fashionabla modehuset efter det
andra: Pierre Cardin, Nina Ricci, Christian Dior, Yves Saint Laurent.
De tog med sig de exklusiva plaggen ut på gatorna och fotograferade.
Idag kan Carl Johan De Geer erkänna att bilderna visar begåvat
formgivna kreationer där en enastående hantverksskicklighet ligger
bakom. Men 1967 var plaggen för honom endast löjeväckande och
något representativt för det borgerliga, dåtidens värsta
skällsord.

Idén som genomsyrade gruppen i Paris blev med
tiden motbevisad. De gamla modehusen finns kvar än i dag och visar
därmed att den revolutionära kvartetten i Paris hade fel.

För
att ge ytterligare en dimension till Carl Johan De Geers
fotoutställning visas i rummet intill ett antal klädesplagg från
samma årtionde. Plaggen som visas är allt från äkta haute couture
från bland annat modehusen Givenchy, Dior och Chanel till det
svenska konfektionsmodet med formgivare som Katja of Sweden, Sighsten
Herrgård och Gunila Axén.

Visningen
avslutades med en titt på utställningen ”Mode
på prinsens tid”. På
tema mode och identitet fick vi se ett antal målningar från
1880-1930 ur Waldemarsuddes samling. Utställningen gör nedslag i
klädedräktens historia och berättar hur mode, kropp och kläder
speglar tidsanda och rådande ideal. Här visas hur klädedräkten
kan signalera ålder, genus, klass och social status. Det
var dyrt att beställa porträtt och målningarna i salarna återger
i de flesta fall personer som har valt sin klädedräkt med stor
omsorg. Kläderna berättar vem du är, men också vem du vill vara.

Konsthistorikern
Göran Ståhle guidade oss genom
utställningarna.

Bilder
finns i Bildgalleriet.