Seniorbloggen

Höstens fjärde stadsvandring gick i Högalids församling där vi tittade på bl a malmgårdarna Heleneborg och Kristinehov samt Borgerskapets Enkehus och Gubbhus.

Malmgården Heleneborg har anor sedan 1669 då tomten inköptes av Jonas Österling, hovkamrer och chef för Tobakskompaniet. Stockholms Stad sålde tomten till ett mycket lågt pris då man ansåg den värdelöst för bostadsbebyggelse.

Tobakskompaniets fabrikslokaler förstördes i en brand 1672. Då föreslog Österling att man skulle använda hans stora nyinköpta tomt för att där anlägga ett nytt tobaksspinneri. För hela detta projekt med malmgård, spinneri och tobaksnederlag anlitades arkitekt Johan Tobias Albinus. 1701 brann malmgården ner. 1721 köptes den av riksrådet greve Magnus Julius De la Gardie. Han rustade upp de brända husen och byggde till på egendomen, som nu börjar kallas ”Österlingska tomten”. Han nyanlade också trädgården med en stor mängd fruktträd. År 1739 såldes egendomen vidare till Olof Forsberg, som med sin kompanjon Olof Aspegren startade ett pipbruk, på tomten. Kritpiporna gjordes av importerad vit holländsk lera och var inte särskilt hållbara. Produktionen var därför mycket stor – som mest en miljon per år. Produktionen av kritpipor pågick till 1766.

Många ägare har passerat revy. En av dem var grosshandlare W N Burmester, som köpte gården år 1861, mest känd p g a sin hyresgäst, fabrikören Immanuel Nobel. Här utförde sonen Alfred Nobel många av de experiment som ledde fram till upptäckten av dynamiten. På kvällen den 3 september 1864 kunde man i Posttidningen läsa: ”dånet av en fruktansvärd explosion och en tjock gul rök steg upp från trakten av Pålsundet”. Det var Nobels laboratorium som flugit i luften och skadorna var ansenliga. Fem människor dödades, däribland Alfreds bror Oskar Emil Nobel. Experimenten gick dock vidare, nu på en pråm på Mälaren. 1865 flyttar han in i nya byggnader vid Vinterviken.

Kristinehovs Malmgård byggdes 1790 av grosshandlaren Georg Fredrik Diedrichson efter ritningar av slottsmurmästaren Petrus Serén. Från början var det tänkt som en stor herrgårdsanläggning med en huvudbyggnad i två våningar och två flygelbyggnader i en våning. Kristinehov användes som sommarnöje av herrskapet Diedrichson. Då Diedrichson var barnlös testamenterade han gården till Borgerskapets Gubbhus. Malmgården blev en social inrättning ”för ålderstegne borgersmän”. Stockholms stad köpte in bit för bit av ägorna och övertog malmgården helt 1927 som då fungerade som bostäder. Sedan 1 april 2009 drivs gården av Kristinehovs Malmgård Ekonomisk Förening, i avsikt att fortsätta, förvalta, driva och utveckla verksamheten vid Kristinehovs malmgård och förädla dess unika 1700-talskaraktär.

Bilder finns i Bildgalleriet.

Gruppen ”Vi går på museum” besökte i tisdags (25/9) Nationalmuseum där utställningen Slow Art visas just nu.

Slow Art är en rörelse inom konst och konsthantverk där teknik, material och arbetsprocess har getts en särskild betydelse. Vi fick se ett 30-tal föremål i silver, textil, glas och keramik; alla unika och omsorgsfullt gjorda.

Alla föremål som visas har utförts i långsamma och ofta omständliga arbetsprocesser. Flera av konstnärerna har utvecklat helt egna tekniker för att nå de specifika uttryck de sökt, andra har valt att arbeta på samma sätt som hantverkare har gjort i flera sekler före dem. Hantverksprocessen i sig tillför värden som ett maskintillverkat föremål saknar. Här handlar det om att göra saker väl istället för snabbt, att värdera kvalitet istället för kvantitet.

Konsthistorikern Göran Ståhle guidade oss genom de vackra föremålen.

Bilder finns i Bildgalleriet.

Höstens tredje vandring gick på Långholmen, en ö i centrala Stockholm, som också är en egen stadsdel, bildad 1906. Långholmen är 1380 m lång och 405 m bred och har en areal av 36 hektar.

Långholmen fick sitt nuvarande namn mycket tidigt. Det nämns första gången i ett dokument från 1430-talet. Den är belägen mellan Kungsholmen och Södermalm. Mellan Södermalm och östra Långholmen löper det smala Pålsundet. Långholmskanalen skiljer västra Långholmen från Reimersholme. Västerbron sträcker sig över Långholmen och har här sitt södra landfäste innan den fortsätter till Södermalm. Ön nås via två broar, Pålsundsbron i öst och Långholmsbron i väst.

Den tidigaste bebyggelsen på Långholmen var Långholmens sjötull som anlades på 1620-talet och blev därmed den första statliga institutionen på ön. Tullhandlingar från Långholmen finns bevarade sedan 1624. År 1752 flyttade sjötullen in i ett eget hus, Stora Henriksvik, och 1785 till en stenbyggnad som idag kallas Sjötullen. 1857 lämnade den siste tullaren sjötullen på Långholmen.

Nästa statliga institution som kom till ön var Långholmens spinnhus, som öppnade sin verksamhet 1724 i den om- och tillbyggda malmgården Alstavik, en palatsliknande byggnad som hade uppförts år 1649 av bryggmästaren Jochum Ahlstedt.

Fängelseverksamheten skulle prägla öns historia fram till 1975, då de sista fångarna flyttades. 1982 revs en del av anstaltens byggnader och under 1990-talet renoverades husen som blev kvar och idag innehåller de gamla fängelsebyggnaderna bl a hotell, vandrarhem, värdshus, folkhögskola, förskola, bostäder och lokaler för hantverk. Långholmen har ungefär 125 bofasta individer, många av dem med anknytning till den tidigare fängelseverksamheten.

På ön ligger också Mälarvarvet med anor tillbaka till 1680-talet. Varvet är fortfarande i full verksamhet. Idag utför man plåt- och skrovreparationer, svets- och träarbeten, motorinstallationer m m.

På öns västra del ligger Karlshälls malmgård från 1838, ursprungligen uppförd som bostad för Långholmsfängelsets byggnadschef Carl Modéer. Under sin nästa ägare, brännvinsfabrikören L O Smith blommade Karlshälls gård upp och flera nya byggnader tillkom. Långholmens västra udde som kallas Sofieberg var i privat ägo och här byggdes sommarnöjen på 1880-talets slut. Några av dem finns fortfarande kvar.

Något som de flesta av oss minns är haveriet av JAS 39 Gripen på Långholmen den 8/8 1993 vid en flyguppvisning under Vattenfestivalen. På haveriplatsen, strax nedanför Västerbron, står numera JAS-minnet, ett konstverk av konstnären Thomas Qvarsebo.

Stockholmsvandring

Höstens andra vandring gick på Reimersholme, som är en ö
och en stadsdel i Stockholms innerstad. Ända fram till 1957 tillhörde den
Brännakyrka församling och därefter Högalids församling. Ön hette tidigare
Räkneholmen, men 1798 fick den sitt nuvarande namn efter hattmakaren och
rådmannen Anders Reimers (1727-1816). Han ägde en gård på öns östra sida,
Reimers malmgård. Reimers kom till Stockholms som 17-åring. Han utbildade sig
till hattstofferare och var kunnig i allt som hörde till herrekipering. Han var
en driftig person och blev i rask följd rådman, riksdagsman samt ledamot och
direktör för ett stort antal offentliga institutioner och inrättningar. Han
hade god ekonomi och 1784 köpte han den gård som sedan blev Reimers malmgård.

De första bostäderna på Reimersholme uppfördes på 1880-talet vid
Charlottenburg. På 1860-talet uppfördes Stockholms Yllefabrik, där bl a fångar
från Långholmsfängelset fick arbeta. När fabriken gick i konkurs 1934 köpte HSB
området 1939. Under åren 1942-1946 uppförde HSB 900 lägenheter där, först på
den östra och norra sidan och sedan 1980 även på den södra sidan. Ön är
förbunden med Södermalm via Reimersholmsbron, som är 39 meter lång och 13 meter
bred. Busslinje 66 har trafikerat ön sedan 1967 och sedan 1986 även linje 40.
Idag bor ca 2.324 person på den 16 hektar stora ön.

Även Lars Olsson Smith, mer känd som L O Smith (1836-1913) är starkt
förknippad med Reimersholme. Han var industriman och politiker, men blev mer
känd som Brännvinskungen eftersom han dominerade brännvinsbranschen i Stockholm
i slutet av 1800-talet. Han anlade 1870 en brännvinsfabrik på ön och var
upphovsman till ”Absolut rent brännvin” (som senare blev ”Absolut Vodka”) och
”Tiodubbelt Renat”.

Vin & Sprit skapades 1917 då man tog över anläggningar från de
förstatligade aktörerna. En av de anläggningar som togs över var det 1910
bildade Reimersholms Gamla Spritförädlingsaktiebolag, som hade sitt ursprung i
L O Smiths brännvinsfabrik. Fabriken på Reimersholme drevs vidare i Vin &
Sprits regi till 1977, då den lades ner och verksamheten flyttade till Åhus.

På Reimersholme låg också Klärre & Co som tillverkade Karlssons
klister. Skylten med den berömda texten ”Alla använder Karlssons klister utom
jag, för jag är en åsna” satt på fabrikens tak. Varför man använde en åsna i
sin reklam är en lång historia.

Bilder från vandringen finns i Bildgalleriet.

Igår var vi ca 50
SkandiaSeniorer som i det vackra vårvädret samlades utanför den Bonnierska
villan Nedre Manilla på Djurgården. Vi var där för att få en visning av den
Bonnierska Porträttsamlingen.

Samlingen är en privat
konstsamling och ett galleri som ägs av familjen Bonnier.

Den består av ca. 300 verk,
föreställande i första hand författare som utkommit på Bonniers förlag sedan slutet
av 1800-talet och fram till våra dagar.

Samlingen förevisades av en
mycket kunnig guide som berättade allt om bilderna utan att ha något enda
papper som stöd för minnet.

Samlingen påbörjades av
bokförläggare Karl Otto Bonnier och hans fru Lisen. Den första tavlan
förvärvades 1905. Samlingen startades i makarna Bonniers våning på Karlavägen
men 1909 fick de möjligheten att bygga huset på Manilla. Stadshusarkitekten
Ragnar Östberg har ritat huset som är i nationalromantisk stil och hopbyggt med
ett av marinens gamla kruthus från 1600-talet.

Tyvärr råder fotoförbud i
huset varför ni får nöja er med en bild av huset utsida. Vill ni som inte var
med se bilderna gäller det att finna en ny möjlighet att få en visning. Samlingen
är endast öppen för privata visningar.

Vill ni se något av tavlorna
utan att gå på visning kan ni gå in på följande länk:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Bonnierska_Portr%C3%A4ttsamlingen

Som en liten bonus av
besöket på Nedre Manilla fick vi också svaret på varför området på Djurgården
fått sitt något exotiska namn.

Det är så att där den Bonnierska
villan idag ligger, ägdes marken i slutet av 1700-talet av Spaniens envoyé. Han
kallade området ”Manilla”, efter Filipinernas huvudstad, beroende på att Filipinerna
vid den tiden var Spansk koloni.

Denna text har jag inte skrivit själv utan ”stulit” från
Facebook. Det var en ”vän” som publicerat den, som hon i sin tur fått
från en vän, så jag för den bara ett steg vidare.

Jag fann texten så bra att jag
inte kunde låta bli att delge den till mina vänner SkandiaSeniorer.

”Jag skulle betala på mataffären nyligen och den unga
kassörskan föreslog att jag skulle ta med mina egna kassar eftersom plastpåsar
inte är bra för miljön.
Jag bad om ursäkt och förklarade att vi hade det här miljötänket i våra dagar.
Kassörskan svarade att det är problemet. ”Er generation brydde sig inte
tillräckligt för att bevara miljön till kommande generationer.”
Hon hade förstås rätt i en sak – vår generation hade inte miljötänket på ”vår
tid”
Men vad hade vi i vår tid? Efter långt funderande och sökande djupt i min egen
själ insåg vad vi hade….

Då hade vi mjölkflaskor som vi lämnade tillbaka, läskflaskor som vi pantade.
Butiken skickade tillbaka dem till tillverkaren, som tvättade dem och
återanvände. Så de var verkligen återanvända flera gånger. Men vi hade inte
miljötänkt. Vi gick i trappor för vi hade inte hiss eller rulltrappor i alla
affärer, skolor och företagsbyggnader. Vi gick till affären för att handla och
vi tog inte bilen varje gång vi skulle förflytta oss några hundar meter. Men
kassörskan har rätt, vi hade inget miljötänk.

Då, tvättade vi blöjor för att det inte fanns engångsblöjor. Vi torkade våra
kläder på linor, inte i ett energiförbrukande monster. Sol och vindkraft
torkade våra kläder på vår tid.
Barnen ärvde kläder från sina syskon, inte alltid det senast märket. Men
kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

På den tiden hade vi en enda TV eller radio i hemmet, inte en i varje rum. Tv:n
hade en liten skärm ungefär som en näsduk – inte som halva Gotland.

I köket blandade, vispade vi alltid för hand, vi hade inte maskiner som gjorde
allt åt oss. När vi packade sköra saker i paket använde vi gamla tidningar att
skydda dem, vi hade inte bubbelplast eller styrénkuddar. På den tiden startade
vi aldrig en bensinslukande motor bara för att klippa gräset, vi sköt
gräsklipparen för hand. Vi motionerade genom att arbeta så vi behövde inte gå
till ett gym som använder elmaskiner såsom löpband, trappmaskiner mm. Men
kassörskan hade rätt, vi hade inte miljötänket då.

Vi drack vatten från kranen istället för att använda en plastmugg eller flaska
varje gång. Vi fyllde våra bläckpennor med bläck när de tog slut istället för
att köpa en ny. Vi ersatte rakblad i rakhyveln istället för att kasta hela
hyveln bara för att bladet är slött. Men vi hade inte miljötänket då.

På den tiden åkte folk buss, barnen cyklade eller gick till skolan istället
för att göra föräldrarna till en taxirörelse (öppen 24 timmar) Vi hade ett
eluttag i varje rum istället för ett dussintal uttag i en förgrening. VI
behövde inte ha en datoriserad pryl som skickar datasignaler 2000 mil ut i
rymden för att hitta närmsta pizzeria.

Är det inte lite sorgligt hur dagens generation beklagar sig över hur
slösaktiga den äldre generationen är bara för att vi inte hade ”miljötänk”?”

//Per-Ola

Årsmötet hölls i Skandia-salen L86.

Medan vi väntade på att mötet skulle komma igång kunde vi beskåda ett bildspel som illustrerade föreningens verksamhet.

Vill du se bildspelet i sin helhet kan du klicka här.

Årets årsmöte startade i moll. Före de på dagordningen angivna punkterna meddelade Börje Karman att föreningens vice ordförande, Sonja Wettersten avlidit den 28 mars.

Börje höll ett minnestal över Sonjas gärning i föreningen och vi förenades alla i en tyst minut till minne av Sonja.

Årsmötesförhandlingarna genomfördes sedan enligt dagordningen.

Till ordförande för mötet valdes Jens Jödal och till sekreterare valdes Marie-Louise Cederström.

Två personer i styrelsen, Sonja Leister och Gervald Nordin hade avsagt sig omval och avgick därmed.

Nyvald till styrelsen blev Lars Cederberg.

I övrigt vad som tilldrog sig under årsmötesförhandlingarna får du läsa i Årsmötesprotokollet som kommer att publiceras här på hemsidan då det är utskrivet och justerat.

Efter årsmötet gick vi alla till matsalen där vi först bjöds på en fördrink i form av ett glas mousserande vin medan vi minglade en stund innan det var dags att ta plats vid de vackert dukade borden.

Middagen bestod av en buffé med bland annat lax med kall sås, kyckling, bulgursallad med rostade grönsaker, parmesanpaj, grönsallad samt ett gott bröd med färskost. Till detta serverades vin eller öl.

Efter middagen fick vi kaffe och chokladbitar.

Vi tackar arrangörerna för en trevlig kväll.

Bilder från årsmötet och middagen kan du se i Bildgalleriet.

Att närma sig en författare kan göras på flera sätt. Vanligast är kanske att man medvetet eller slumpmässigt väljer att läsa en bok av författaren i fråga.

”Statarförfattaren” Ivar Lo-Johansson har jag ”alltid” kännt till men inte vetat så mycket mer om än att han skrivit ”God natt Jord” och att han bodde på Söder i Stockholm.

I tisdags eftermiddag hade jag dock möjligheten att med en grupp andra Skandiaseniorer besöka hans två enrumslägenheter på Bastugatan 21 på Södermalm i Stockholm.

Vi var 14 personer som klockan 14.00 slog oss ner i den av lägenheterna som varit hans ”sovlägenhet”. Där blev vi guidade av ordföranden i Ivar-Lo sällskapet, Robert Janson och av Margareta Wersäll som skrivit en avhandling och en bok om Ivar Lo och kärleken.

Det blev en spännande resa genom Ivars uppväxt och hela liv, inklusive hans kärlekshistorier. Robert som själv varit personlig vän till Ivar berättade med stor inlevelse om Ivars liv och författarskap. Margareta berättade om bland annat kärlekshistorierna som hon tagit del av genom att läsa en stor mängd brev till och från Ivar.

Denna kulturella eftermiddag avslutades med ett besök i den andra lägenheten. Den ligger på samma våningsplan som den första men sju steg bort. Förbi ytterligare en enrummare som Ivar varit erbjuden att köpa men avböjt med motiveringen att han ville ha en bit att gå till jobbet.

I denna ”skrivarlya” var allt på det vis som det var den dagen då Ivar dog 10 april 1990. Det enda som inte är helt autentiskt är konsten på väggarna. Det är skickligt gjorda fotokopior på canvas av de värdefulla original som efter Ivars död sålts på auktion.

Ivar Lo-museet är en tidskapsel. Två små lägenheter som sett praktiskt taget likadana ut sedan 1934 då Ivar först flyttade in i den ena, den som då han förvärvade den andra blev hans arbetsrum.

Vad man absolut inte får missa vid ett besök i Ivar Lo-museet är den fantastiska utsikten över Riddarfjärden mot Stadshuset.

Ivar Lo-museet är ett av två författarmuseer i Stockholm. Det andra är Strindbergs Blå Tornet på Drottninggatan.

Ivar Lo-museet kan i stort sett bara besökas i grupp och måste alltid förhandsbokas. Museibesöket kostar 70 kronor. Det var väl värt pengarna med den fantastiska guidningen vi fick om Ivars liv och författarskap.

Nu till biblioteket för att låna något av Ivar Los verk.